KEESHOND FAKTA
...samt, hur Du sköter om Din kees...
Keeshonden har aldrig blivit ngn moderas i Sverige och uppfödarna är
ense om att det så ska förbli!! Det finns inte många "bättre" sätt att
förstöra en ras än att den blir för populär. Då myser de mindre
nogräknade "uppfödarna" som tar varje chans att tjäna pengar, utan tanke
på om de gör ngt positivt för rasen genom sin avel. Kvantitet går helt
enkelt före kvalitet!! Raser som Golden Retriever och Schäfer har
förlorat oerhört på sin stora popularitet!Registreringarna hos Svenska Kennelklubben (SKK) ligger omkring 100-120 hundar per år. Valpkullarna varierar i storlek på mellan tre till sju valpar, med ett genomsnitt på c:a fyra valpar/kull. Valppriset ligger kring 6.000 - 6.500 kr. Valpen ska vara minst åtta veckor gammal innan den flyttar ifrån sin mamma/uppfödare och hem till sin nya ägare.
När valparna föds är de svarta (se foto nedan), men färgen ljusnar gradvis under uppväxten. Den silvriga kragen bryter igenom och de karakteristiska "glasögonteckningarna" runt ögonen framträder mer och mer.
(TVÅ VECKOR GAMLA VALPAR FRÅN KEESEN'S KENNEL)
Vid fem till sex månader är valpen som ljusast, nästan vit, och liknar mest en dunvippa i sin valpull.
Vid sju till åtta månaders ålder börjar pälsen få tillbaka sin mörka färg och de svarta sträva täckhåren kommer på sin plats. Tecknen vid huvudet blir tydligare.
Vid ca 1 års ålder har keeshonden fått sin vuxna, färdiga päls - en härligt fyllig päls där underullen ger den tjocka "nallebjörnseffekten". Keeshonden tillsammans med Alaskan Malamute är de enda raser som har stående hårsäckar på ryggen!! Pälsen brer alltså ut sig omfångsrikt åt alla håll på ryggen och i kragen - ingen "mittbena" får förekomma....
Vikten på en fullvuxen Keeshondhane brukar ligga omkring 17-19 kg, men variationer förekommer naturligtvis.
Som halsband till kopplet får man aldrig använda t ex en stållänk, s k stryphalsband!! Läder eller tyghalsband är det enda man ska använda på sin "kees". Det allra bästa är ju givetvis om hunden överhuvudtaget slipper att ha ngt halsband på sig, om man nu bor så att man har möjlighet till det.... Om man nu mot förmodan skulle använda ett stryphalsband på sin "kees" så kommer täckhåren och underullen snart att nötas bort och en ful rand uppstår. Denna rand kan var svår, om inte omöjlig, att få bort. Håren som växer ut igen kan bli missfärgade och mkt missprydande på en i övr kanske snygg hund!!
Detta är mkt viktigt att tänka på om man har för avsikt att ställa ut sin Keeshond - något som jag personligen tycker att alla borde göra, åtminstone ngn gång!! Om inte för sin egen skull, så för sin uppfödares skull. Han eller hon vill säkert få sina uppfödda hundar bedömda av en för rasen auktoriserad domare på en officiell utställning!! Redan från sex månaders ålder kan valpen ställas ut på officiell utställning (resultaten är officiella och registreras hos Sv Kennelklubben).
Utställningar är ju en slags "skönhetstävling" och för att ha ngn chans där måste bl a hundens päls vara i fin kondition, det är ju trots allt den som syns mest! Även om hunden är aldrig så välbyggd under pälsen, så kan man knappast räkna med ngr högre placeringar om pälsen är dålig....
Läs mer om utställningar här.
Hanhundarna fäller ur ordentligt endast ca tre gånger under sin livstid, och småfäller sedan under vår och/eller höst. Tikarna däremot fäller ur i samband med löpningarna som inträffar ca två ggr om året, plus den vanliga vår/höstfällningen. Efter en ev "valpningshistoria" tar det ungefär åtta månader för tiken att komma i päls igen, detta kan givetvis variera från tik till tik.
Om man vill kunna ställa ut sin Keeshond ofta, är en hanhund att rekommendera då dessa som regel är i bättre pälskondition under längre perioder än tikarna. Dessutom, om man gillar stora pälsar, har ju hanhundarna större och kraftigare pälsar än sina feminina rasfränder....
När "keesen" väl fäller sin päls lossnar den ofta i stora tussar och fällningen påskyndas av regelbunden borstning/kamning, ända in till huden. Under värsta fällningsperioden måste man kanske borsta/kamma sin "kees" dagligen, om inte annat så för att slippa få huset fullt av "ulltussar". En till två borstningar i veckan brukar annars vara det normala när hunden inte fäller. Som redskap behövs en borste med stålpiggar, en grov, gles kam med ca 2-3 cm långa "piggar" och en fin kam för t ex pälsen vid öronen. När hunden ska borstas kan man antingen ha den liggande/stående på ett stadigt bord (trimbord el dyl) eller liggande/stående på golvet, vilket man själv föredrar.
En lite speciell sak med keesen är att den inte "luktar hund" som många andra raser kan göra, detta är ju inte till någon nackdel för rasen precis! Keesen behöver inte badas oftare än andra raser, dvs 1-3 ggr/år räcker gott och väl - om den inte smutsat ner sig väldigt mycket förstås, då kan ju ett bad komma väl till pass. Somliga väljer att bada sin kees inför utställningar medan andra menar att man inte bör bada dem alltför tätt inpå en utställning. "Sanningen" ligger väl någonstans mitt emellan..... Ett bad med påföljande hårtorksföning gör ofta pälsen väldigt mjuk, de kan t om tillfälligt få en "mittbena" på ryggen precis efter badet, något som naturligtvis inte är önskvärt inför en utställning. Men om man badar hunden 3-5 dagar före en utställning bör pälsen ha hunnit få tillbaka sin lite strävare karaktär igen och den ev mittbenan är ett minne blott. (Det finns dock inget som säger att man måste bada en kees före utställningar.)
Om Du är osäker hur pälsen på Din "kees" ska skötas eller har andra funderingar, tala med Din hunds uppfödare! Han eller hon hjälper Dig alldeles säkert med Dina frågor!! En engagerad och verkligt seriös uppfödare intresserar sig som regel för "sina" valpar även EFTER försäljningen!! En sådan uppfödare är guld värd!
En annan lite speciell sak med keesen är att den "ler" eller "skrattar" - det ser iallafall precis ut som det... :-) Keesen drar upp överläppen och blottar sina framtänder i vad som kan se ut som ett "leende". Beteendet är troligtvis ett tecken på underkastelse eftersom man som ägare och "flockledare" ofta ser det i dominanssituationer, t ex när man grälar eller "bestraffar" sin hund för något den har gjort. Efteråt kan hunden ivrigt vifta på svansen och sedan visa detta "leende". I detta fall har det faktum att tänderna blottas inget med aggressivitet att göra, vilket man även märker på att hunden viftar på svansen och kanske t.o.m lägger sig på rygg på golvet (ytterligare ett tecken på underkastelse) och/eller kanske överfaller dig med glada slickar! Hos mina egna keesar åtföljs ofta "leendet" av ett slags glad-morrande, dvs ett morrande eller "morr- skällande" i en mycket ljusare tonart (nästan i falsett) än det aggressiva dova, mullrande morrandet. Dessa beteenden kan naturligtvis skrämma andra personer som inte känner till keesens små egenheter... :-)